Först publicerad i Feministiskt Perspektiv november 2014.
Teater InterAkts föreställning Malmökoden - instruktionsbok till parallellsamhället på
Bastionen i Malmö lyfter fram papperslösas röster på scen men gör det tyvärr i en svag
form och med ett språk som förblir kroppslöst.
Frågan ställs redan i programmet. ”Vad är egentligen bra teater i relation till en sådan akut
verklighet?”. Det är regissör Sara Larsdotter Hallqvist som frågar och den akuta verklighet
som åsyftas är den papperslösas. I föreställningen Malmökoden: instruktionsbok till
parallellsamhället ställer Teater InterAkt (precis som de förut gjort i No Border Musical)
denna akuta verklighet mot socialtjänstens och polismyndighetens ansvar och uppdrag. All
text i föreställningen bygger på enkäter och intervjuer som gjorts med papperslösa, polis
och tjänstepersoner. Intervjuernas innehåll eller värde i sig är inget jag tänker recensera.
Var och en av historierna jag hörde på scen i Malmökoden bör och ska berättas. Hela
tiden, om och om igen. Vad jag tänker recensera är däremot valet att göra teater av dem.
Fyra skådespelare: Atoosa Farahmand, José Peerelanga, Nina Norén och Jesper
Miikman, står för merparten av agerandet - eller vi kanske ska kalla det läsandet. De läser
nämligen mestadels innantill, i mikrofoner, med rapporten i hand. Det estetiska valet känns
respektfullt i teorin: att låta textmaterialet tala för sig självt och inte låta eventuell
gestaltning ta över. Rummet som InterAkt skapar är därför ett rum som bara erbjuder
denna korrekta ”neutrala” hållning. Det åtstramade läsandet och den byråkratiska tonen är
dock problematiska. De reproducerar just det språk som är det största hindret i
verkligheten: det hjärtlösa och monotona språk som migrationspolitiken grundar sig på
idag. Det som saknar utrymme för tjänstemannen, den med papper, att agera humanitärt.
Språket som är så våldsamt i sin orubblighet. Precis som i verkligheten finns det i den
formen inte många öppningar för ett vidgat berättande. Kanske är det meningen att jag ska
uppleva det så. Att jag ska känna mig fången i språket och vill ut. Men har vi då inte missat
all den potential som teatern som konstform har att engagera oss fysiskt i andras
berättelser?
Efter halva föreställningen kommer de in, Farhad, Faysal, John, Joseph, Maleka,
Mostafa, Najiba, Samir och Veran. Namnen är tagna ur programmet då de förblir
namnlösa i sina roller som sig själva på scen. De är där i egenskap av papperslösa och
förmedlar glimtar från sina papperslösa liv på vinglig svenska, på engelska eller något
annat förstaspråk. Det jag som publik förväntas inte förstå översätts till svenska. Jag ser
viljan att göra sig förstådd ordagrannt men jag undrar återigen om jag inte hade förstått
historierna bättre om de hade gestaltats istället för att läsas. De försök till symbolik och
gestaltning som föreställningen ändå erbjuder då och då faller på sin egen övertydlighet.
Socialtjänstpersonen står med en oredig trave orange käppar i famnen och plockar tafatt
med dem. Efter en länge tid kommer Farhad, Faysal, John, Joseph, Maleka, Mostafa,
Najiba, Samir och Veran upp och tar tag i saken: de bygger ett hus av de färgstarka
pinnarna, tillsammans. Det är välvilligt och begripligt och trampar på så vis över den
erfarenhet jag aldrig kommer kunna förstå: hur det känns att vara papperslös i Sverige. Så
mycket bättre om föreställningen hade kunnat ta sig friheter med texterna istället för att
troget stanna vid dem utan att kontrastera. Så som Gertrude Larssons i Asylshopping
kontrasterar sitt dokumentära material med hejdlös satir och Astrid Menasanch Tobisson i
100 barn kontrasterar statistik med poetiska förslag. Något som har potential att skaka om
materialet i Malmökoden är musiken, komponerad av José Peerelanga. Där skymtar ett
tempo och en vilja: en vilja att uttrycka nyanserna av erfarenheterna av papperslöshet. Det
är i den jag hittar antydan av subversiva fantasier som vågar ta ställning och inte känner
en skyldighet att visa upp en väl avvägd bild av verkligheten.
Vi sitter alla på dokumentärt material. Frågan är hur vi väljer att föra det vidare. Vill
vi inte skrika ut det som är så djupt fel istället för att läsa det innantill? Skrika ut hur urbota
dumt ordet papperslös är. Vill vi inte förklara det med andra ord? De som inte är tillåtna på
socialkontoret. Var finns de orden i Malmökoden? De finns i musiken. De finns i orden jag
inte förstår för att de uttalas ”fel” eller sägs på ett språk jag inte kan. När jag inte förstår
språket kan jag fokusera på något annat: kropparna på scen som är innerligt glada att få
stå där i rampljuset.
Svaret på frågan i början ”Vad är egentligen bra teater i relation till en sådan akut
verklighet?” är inte i mina ögon besvarad i och med Malmökoden. Jag fortsätter dock att
fundera på spörsmålet och hoppas att Teater InterAkt kommer närmre en lösning nästa
gång.